fredag 15 januari 2016

Varför satsa på Vindkraftverk som lever på bidrag och kostar otroligt mycket?

Vindkraft lever på dolda subventioner


Gömda subventioner i elcertifikat
Cerifikaten delas ut till dem som producerar vindenergi (3,5 miljoner certifikat värda cirka 900 miljoner kronor 2010), bioenergi (12 miljoner certifikat värda över 3 miljarder) och viss vattenkraft (2,7 miljoner certifikat värda nästan 700 miljoner kronor). Producenterna av de premierade energislagen får ett certifikat per producerad MWh. Produktionen med andra stödberättigade metoder (solkraft, torvenergi, vågkraft med mera) är så obetydlig att vi inte ens behöver nämna dem. Certifikaten innebär att staten subventionerar olönsam energiproduktion med 4,6 miljarder kronor, bara genom certifikaten. Certifikaten betalas sedan av producenterna av kärnkraft, vattenkraft och naturligtvis kol/oljekraft, i den mån sådan produceras.

Vattenkraften finns alltså på bägge sidor. Där fungerar det så att små olönsamma vattenkraftverk får elcertifikat, medan stora effektiva vattenkraftverk måste betala.

I slutänden är det naturligtvis inte företagen utan konsumenterna som måste betala. För närvarande måste producenterna av storskalig energi köpa 0,18 elcertifikat per producerad MWh vilket motsvarar cirka 5 öre per kWh. De syns inte särskilt på elräkningen utan är inbakade i energipriset.

För staten är det praktiskt med elcertifikaten. De kostar inte statskassan något, de syns inte på elräkningen och det behöver aldrig föranleda några budgetdiskussioner, eftersom resultatet av certifikaten är noll för statskassan. För oss konsumenter innebär det att nästan 5 miljarder kronor används för att göra elproduktionen mindre effektiv, pengarna slösas bort.

Men det är inte bara genom el-certi-fikaten som vindkraften subven-tioneras. Det kommer också pengar direkt från statskassan och pengar som smygs undan i form av utbyggnad av kraftnätet. Med vattenkraft och kärnkraft som huvudskaliga elkällor är behovet av distributionsnätet väldefinierat. Det finns ett antal ställen där en viss fastställd mängd el produceras. Det finns också fasta punkter där el förbrukas. Med vindkraften, där vinden ständigt varierar, krävs en mångdubbel produktionskapacitet för att få ut samma energimängd. Dessutom sprids produktionen ut på många fler ställen, nätet måste bli betydligt mer finmaskigt. I Tyskland har man beräknat att bara nätutbyggnaden för planerad vindkraftsutbyggnad till 2015 kommer att kosta 10,5 miljarder kronor. Redan idag har Tyskland 15 000 vindkraftverk i drift och den som färdas genom det platta Nordtyskland ser snart att de mer eller mindre dominerar landskapsbilden.

Livsfarliga och miljöstörande
Svenska myndigheter räknar med att ett vindkraftverk i fri terräng syns på 8-9 km håll. I Sverige lägger man vindkraftverk i första hand vid kusten eller i Skåne, Öland, Gotland, öster om Vättern och i norra Uppland. Men för att få ut ännu mer energi planeras vindkraftverk också i skogsbygden. Ett vindkraftverk med en effekt på 2MW producerar i genomsnitt under ett år 0,5MW (vinden varierar). Är det vindstilla eller storm, produceras ingen el alls. Kraftverket blir cirka 150 meter högt. Livsfarligt område är en cirkel på cirka 300 meter från vindkraftverket – på vintern slängs iskokor från rotorbladen, kokor som i olyckliga fall slår ihjäl en människa, under hela året finns det en viss risk för att rotorn havererar och kastar ifrån sig metalldelar. Det finns ett par kända fall från Sverige då metallskrot har slungats iväg från vindkraftverket, men ingen människa har hittills kommit till skada.

När vindkraftverken växer till 2 och 3,5 MW så ökar säkerhetszonen och därtill kommer att bullret blir en allt svårare faktor. Det handlar om lågfrekvent buller som kan vara mycket störande.

Vindkraftverken kan inte stå alltför tätt, då de ju påverkar vindflödet. För varje 2 MW-aggregat krävs det cirka 1 km upptagningsområde med ett par hektar som förbjuden zon. Det normala är att anlägga flera vindkraftverk i ”parker”. Utanför Piteå planeras nu 1 100 kraftverk! Bara för att bygga och underhålla kraftverken kommer det att krävas nybyggnation av 10–15 mil vägar. Hela landskapet kommer att förändras. Öde skogsbygder kommer att genomkorsas av vägar, vart man går i skogen kommer man att möta spärrzoner, drabbas av skuggan från vindkraftverken och höra hur rotorbladen slår i vinden. Naturvårdsverket har klagat på att vi vet för lite om vindkraftverkens ekologiska konsekvenser. Och Axel Kleidon vid Max Planck-institutet i Tyskland menar att hypotesen att vindkraften inte påverkar klimatet är felaktig. Vid en massiv utbyggnad av vindkraften kommer vindarna att försvagas (vilket skulle kräva ännu fler kraftverk…), men också klimatet att påverkas och medeltemperaturen att höjas.

Olönsamt och dyrt

Vindkraft kostar, om hänsyn tas till alla kostnader, cirka 3 gånger så mycket som kärnkraft. Vid en jämförelse med vattenkraft blir skillnaden naturligtvis ännu större. Vi har dock bara fyra större älvar kvar som är outbyggda. Dessa har tills vidare skyddats från utbyggnad av Riksdagen. Att den ena av de fyra älvarna skulle vara outbyggd är dock en sanning med modifikation. Vindelälven flyter samman med Umeälven vid Vännäsby 25 km uppströms från Umeå. Mellan Vännäsby och Umeå ligger Stornorrforsens kraftverk, som är Sveriges näst största vattenkraftverk med en effekt på 600 MW. Vindelälvens lopp är därmed brutet med besked. Övriga ”fredade” älvar är Piteälven, Kalixälven och Torneälven, den sista dock i större delen av sitt lopp delad med Finland.

Bara genom elcertifikaten får vindkraften ett bidrag på 36 öre per kWh, som ökar till nästan en krona om man tar hänsyn till annat stöd, exempelvis statliga bidrag för ”introduktion av vindkraft” och ”bidrag för uthållig energianvändning” och så vidare. Spotpriserna på elmarknaden för de större deltagarna ligger ofta kring 50 öre per kWh.

Uppskattningar som avser hela världen säger att subventionerna uppgår till 20 procent av investeringskostnaderna. Överallt är vindkraften egentligen olön-s-am, men den olönsamheten döljs av politiskt beslutade subventioner.
Enligt en artikel i den ansedda tidskriften Foreign Affairs, skriven av David G. Victor och Kassia Yanosek, så finns det bara två av de många ”alternativenergilösningarna” som är kommersiellt gångbara. Dels biobränsle som tillverkas av brasilianska sockerrör (som om de används i större skala påverkar livsmedelspriserna uppåt och gör att de fattiga i u-länderna inte bara förblir fattiga utan dessutom blir hungriga), samt dessutom de små värmare som i många sydliga länder byggs på taken för vattenuppvärmning.
Idag produceras i Sverige cirka 60 TWh el per år med hjälp av vattenkraft, lika mycket med hjälp av kärnkraft. Bägge produktionsmetoderna är lönsamma, men särskilt så naturligtvis vattenkraften. Därtill kommer cirka 20 TWh med andra produktionsmetoder, till exempel industriell mottryckskraft, bio-bränsle med mera. Under korta energiförbrukningstoppar sätts dessutom de riktigt dyra oljekondenskraftverken igång, men det rör sig bara om några dagar på smällkalla vintern. Vindkraften bidrar med knappt 3 TWh och det till subventioner på storleksordningen 1 miljard kronor per år. Riksdagen har sagt att vi till 2020 ska producera 30 TWh med hjälp av vindkraft. Det kommer att innebära kraftigt höjda subventioner, särskilt när vindkraftverken måste byggas på allt mindre blåsiga ställen. Det kommer också att innebära att dagens 1500 vindkraftverk kommer att bli 15000, alternativt kommer det inte att räcka med 150 meter höga snurror, de kommer att växa upp mot 200 meter och blir ännu mer dominerande i landskapet.

Läs mer på:
http://www.contra.nu/c113prov.html

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar